Uppdaterad 2009 01 20
Berith Broström Persson alias Beja Lööv. En av mina förebilder och en mycket ovanlig och kärleksfull människa. Som är en av alla de människor som inom sig bär modets panache:
Satt och läste PC Jersilds artikel i DN på morgonen där han beskriver den nya psykiatrin. Och jag kan inte annat än hålla med honom, i varenda stavelse.Så här inleds artikeln:Omkring 1960 såg det ljust ut för svensk psykiatri. Steriliseringarna var ett minne blott och obefogade lobotomier hade upphört. Nya mediciner hade skapat lugn på de stormigaste avdelningarna Sedan barnsben har jag upplevt ett par psykatrireformer och varje gång känt vanmakt och fustration.
Tidigt på 60 talet bevittnade jag som dotter till en psykosdrabbad den brutala ”psykvård” som även psykiatikern Johan Kullberg beskriver i sin bok ”Mitt psykiatriska Liv” Det var ett mindre trauma varje gång då jag blev inslussad till en låst ”storm” avdelnings besöksrum.
Och varje permisson från ”dårhuset” var förenad med skräck. Hon var antingen dimmig i haldol och nozinankoman ((Methotrimeprazinecoma). Gjorde mig vansinnig med sina lergigan tics. Grät över spännbältesbehandlingarna och de nästan tortyrliknande insulinchockerna. Eller övermanisk av Ritalinan som gjorde att hon aldrig sov. Ibland skickades hon hem med dessa förhållningsord:
Vi vet inte hur patienten svarar på den nya behandlingen utan ni får ringa vårdcentralen om det blir problem.
Tack till RSMH, anhöriggrupper och stödföreningar, PC Jersild och Johan Cullberg samt andra för att ni belyser något så oerhört angeläget och viktigt, men som ofta tystas.
(obs: Jag har tillstånd och fullmakt att publicera min mammas diagnos så att ni inte tror att jag lämnar ut henne eller kränker, hon vill inte att debatten skall tystna eller tystas)
