Är det synd om Jan Guillou-Journalistikens Agent Provocateur?

Jan Sverre, Journalismens Agent Provocateur

Jan Sverre Journalismens Agent Provocateur.

I går hade journalistskrået sin årliga firmafest och delade ut guldspadar och den gyllene dynamon. Jag bjöd in mig själv till Bambuser där prisutelningen sändes. Till förrätt serverades skagenröra och huvudrätten bestod av oxfilé och potatisgratäng.  Det serverades även en hord av svårbegripliga skämt om bloggfenomen och twitter. Pris delades ut till hashtaggen som konkurrerade med snabel-a.

De senaste dagarna har det spekulerats i vem som kommer få priset för bästa grävet större dagstidning. Och för mig kom det inte som någon större överraskning att det var de nominerade Journalisterna som upptäckt att Jan Guillou uppträtt mer tvivelaktigt än vad den stora allmänheten anat som vann. Vad gäller priset till guldspade riksradio så fanns mina tankar hos Johan Liljenengrens familj denna kväll. Ett polisingripande som har stora likheter med Osmo Vallofallet, och jag hoppas att någon initierad vågar lyfta frågan om CCTV i polisers piketbilar.

Jag håller med om att någon ‘spion’ enligt klassisk betydelse är han inte. Kanske? Men han passar in på en’ frame’ som inte nämns i den nu infekterade diskussionen om den semantiska definitionen spion agent eller underrättelseofficer.

Jan Guillou är  journalimens agent provocateur, och kanske den störste. En person vars handlingar och ageranden kan jämställas med informantens roll. Journalistik innehåller i mångt och mycket inslag av agent provovcateurens arbetsmetodik, taktik, men är mer känd som ‘att wallraffa. Och personligen har jag alltid beundrat Jan Sverres stilistiska förmåga och läst de flesta av hans böcker. Men det förhindrar inte att jag ibland blir trött på den arrogans han uppvisar emellanåt.

Jag ett har stort blödande sår i mitt hjärta och själ, det är obehagligt att som mamma åse hur hans förlag ihop med en författare, sitter och tjänar grova pengar på ett piratkapat namn i en serie ‘kioskhittepå’  inom deckargenren. Kalla det stentur om ni vill för mig innebär det otur och smärta.

Blodspengar -Poine’ är ett annat begrepp som är passande här. Och ja jag uppfattar det som cyniskt då det inte rör sig om litteratur inom dokumentärgenren.

Det jag beskriver är en historia som egentligen är ett scoop för en person med ett grävarintresse av rang och min  förhoppning är att den eventuella vinsten böckerna om Irene Huss ger honom och hans fru, är att de oavkortat skänker den som straffpengar – blodspengavgift till fredbaskrarna kamrathjälpen och polisens kamratförening, Stockholm, eller Polishögskolan PHS. För att de behövs till forskning inom fältet PTSD Post traumatic stress disorder och anhöriga.

Är det synd om Jan Guillou då agent provocateur activities raise ethical and legal issues? (källa wiki)

Förtydligande 2010 03 31 jag har kopplingar till det nämnda namnet så att det inte ska råda några oklarheter.

Media

Expressen Thomas Mattson Guldspade – och i morgon skriver Guillou på Sidan 4

Guldspade för Expressens Guillou-avslöjandeArbetsbeskrivningen

Jan Guillou  sid 4 Jigenius begriper inte sakfrågan

Aftonbladet De fick Årets guldspadar

Föreningen grävande journalister arbetsbeskrivningar m.m

följ mig på twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: